Människor kan dela på sig och bli till mikroskopiska bitar. Människor kan dela på andra människor så att de blir till mikroskopiska delar. Det kan hända saker i en människas liv så att man blir till mikroskopiska bitar. Man splittras. Man faller hejdlöst och man går sönder. Man är inte hel längre. Man blir ett pussel. Jag är ett pussel. Från början var jag i mikroskopiska bitar och utspridd över hela min värld. Bitarna var överallt och dom gjorde som dom ville. Mina pusselbitar satt inte på plats. Jag är ett stort pussel. Det tar ett tag att lägga alla bitar på plats. Man måste lägga alla bitar en efter en och man måste ha respekt. Du måste förstå mitt motiv om du ska kunna laga mig. Se helheten för att sedan kunna lägga alla bitarna på sin rätta plats. Det är ett helvete för ibland så finns inte alla bitar där och du får leta. Kämpa. Samtidigt som jag ligger och skriker att du ska laga mig. Pussla ihop mig igen. Göra mig hel. En människa var så nära på att laga mig. Han förstod bara inte det. Han förstod inte att han bara hade några få bitar kvar. Istället för att leta gav han upp. Jag tror att alla har människor som ger upp. Sedan ser dom när andra människor hittar dom där sista bitarna. Biten som hade hamnat under mattan. Eller biten som låg upp och ner. Det är svårt att hitta alla bitar till en människa. Det är svårt att sätta alla bitar på rätt plats i ett pussel. Men när man lyckas så har man något fint framför sig. Något man kämpat för. Sen kan den där sista biten vara du. En bit som egentligen inte fanns hos mig innan men som kom senare. Eller så var den sista biten inte du. Det var därför du kämpades förgäves med att hitta en sista biten. Du testade. Letade för att ge upp. För det var inte du som skulle vara den sista biten i mitt pussel. Det var någon annan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar